När alla minnen försvinner

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, jag vet inte ens om jag borde berätta detta såpass öppet. Men jag känner att jag behöver förklara, jag behöver få ut detta så att andra kanske kan förstå varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Jag vill be om ursäkt till alla som känt att de tagit illa upp för att jag verkar vara någon annanstans när vi setts. Här kommer min förklaring.

Något har hänt med mig och den senaste tiden har jag märkt att minnet sviker oftare än någonsin innan. Jag kan sitta och tänka tillbaka men bara se ett mörker, jag kan inte komma ihåg personer jag gått i samma klass med, jag kan inte minnas saker jag gjort och jag kan inte minnas större händelser. Det är bara tomt, svart. Detta har gjort så jag dragit mig tillbaka ännu mer än innan och jag mår väldigt dåligt över att jag inte minns sånt som egentligen vore en självklarhet.

Jag går till en psykolog varannan vecka för att bearbeta trauman och negativa händelser som jag varit med om, vi har även börjat med något som kallas EMDR-behandling. Detta ska hjälpa mig att hantera trauman och få mig att må bättre i framtiden. Men just nu är det ett kaos, alla negativa saker och hemska situationer jag varit med om finns där väldigt tydligt medans annat har försvunnit helt.

T ex; vi rensade vinden här hemma och jag plockade ur en av mina lådor som finns där uppe. Jag hittade bilder på mig själv tillsammans med ett tjejgäng, jag ser jätteglad ut och vi ser ut att vara riktigt nära vänner - Jag minns inte dem eller när bilderna togs. Jag hittade biljetter till olika resmål och även om jag ser och vet att jag varit där så kommer jag inte ihåg något från det. Jag mötte en tjej på ett fik för ett tag sedan och hon var överlycklig över att se mig, hon berättade om så mycket som vi gjort tillsammans och ville att vi skulle få kontakt igen - Jag minns henne inte alls och jag skämdes över att säga det till henne.

Jag minns inte vilka som besökte mig på sjukhuset när jag fått mina söner, men jag ser att flera besökt mig när jag läser i deras bebisböcker. Jag minns inte en enda skolavslutning. Jag minns inte. Jag försöker och det är så otroligt frustrerande att inte minnas. Jag minns som sagt dåliga saker, jag minns saker som satt djupa ärr hos mig men det där bra som gjort att jag lever än idag; Helt borta. Jag lyssnar ofta på historier om förr som mina kompisar berättar, men jag kan inte själv minnas att jag varit med. Jag ler, nickar och säger inget. Hur förklarar man att man som 30-åring inte minns sitt egna liv?

Usch, det gör så otroligt ont i mig att det ska vara såhär just nu, jag är livrädd för att ännu mer ska försvinna, kommer jag att minnas mina barns uppväxt? Jag hoppas verkligen att den där spärren som finns släpper snart och att alla minnen på något magiskt vis kommer tillbaka. Då kommer jag också att kunna skratta åt galna äventyr man varit med om och le åt fotografierna med gamla vänner som ligger sparade i min låda.

#1 - AngelicaCarlsson

åh va jobbigt :/

#2 - saraabrahamsson

Ja, det är riktigt tufft 😕