2017 - Mord, sorg och kamp

Det där med att 2017 skulle bli året jag mår bra kunde jag ju bara drömma om. Visst blev jag bättre efter att jag fyllde trettio men livet blev då inte bättre. I somras så fick jag reda på att min klippa i allt det svåra hade blivit mördad. Anna var den som jag kunde vända mig till med alla problem och tankar som t ex min dysmorfofobi gav mig och hon dömde mig aldrig och tyckte aldrig att jag var löjlig på något vis. Jag hade skrivit till henne men fick aldrig något svar, när jag fick veta varför så rasade hela min värld. Han som tog hennes liv hittades en månad senare i Tyskland, jag väntar fortfarande på att få veta vilket slags straff han ska få. Oavsett vad så kommer det aldrig vara straff nog. Så jag har sörjt, vissa dagar har jag gråtit så mycket så det gjort ont i hela kroppen. Tiden läker alla sår men ärren finns ju alltid kvar och jag försöker lära mig att leva med detta även om det är väldigt svårt. Det känns ju som att det alltid är något som händer, alltid. Jag har tre vänner som tagit livet av sig, en som dött i olycka, en som dött av sjukdom och nu en som blivit mördad. Ibland vill jag bara gå ut i skogen och skrika tills jag inte orkar skrika mer.

Även om det varit mycket sorg och kamp detta år så har det varit mycket bra som hänt också. Jag är så otroligt tacksam över att jag, Linda och Katja fick ihop mammaträffen i Göteborg, att den blev av och att jag faktiskt tog mig dit trots alla problem som jag har. Jag är så glad över att jag träffat Petronella, Madde, Emelie och alla andra fina mammor som var på träffen. Jag har funnit riktigt fina vänner och det betyder verkligen massor för mig. Jag vet att jag inte var så mycket att ha i själva planeringen eftersom Annas mord tog all min fokus, men jag försökte och det blev riktigt bra ändå!

Det har ju hänt annat som varit riktigt bra också; Vi flyttade till ett nytt hus och jag har börjat jobba. Nu är det ju kanske inte ett fast jobb men det är verkligen ett enormt framsteg för någon som mig. Att gå till psykologen har hjälpt mig väldigt mycket även om det stundtals även tagit helt slut på mig. Det blir bättre och bättre så jag tänker fortsätta gå så länge som möjligt.

Ja, detta året har verkligen varit ett kaos för mig känslomässigt och det ska bli så skönt att avsluta det på bästa sätt med min älskade familj på en superhäftig resa. En resa som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle ta mig iväg på. Hela familjen, all inclusive på ett superhäftigt hotell i Egypten. Jag är verkligen tacksam över att detta gått igenom och att vi tar oss iväg.