"Det är ju bara en hund!"

När jag bodde i Karlstad så dök det upp en annons på Blocket med amstaffvalpar som var till salu. Jag läste att det var en av valparna som skulle säljas billigare eftersom hon hade haft blåsljud på hjärtat när hon var liten och jag tror det fanns något "skönhetsfel" på valpen också så jag hörde av mig. Jag åkte hem till uppfödaren och föll direkt för den lilla knubbiga valpen som fick följa med hem och sedan blev min lilla bebis Kira. Kira var verkligen min räddning på så många sätt, hon fick mig att gå ut även om jag mådde skit, hon tröstade mig när jag grät och hon gav så otroligt mycket kärlek och trygghet. Jag var ju riktigt dålig när det gällde min dysmorfofobi och hon fick mig att ta mig igenom de perioderna så mycket lättare. Hon älskade barnen och barnen älskade henne, speciellt Alexander. Hon och Alexander var bästa vänner, hon följde honom överallt och deras favoritsyssla var att stå i soffan och titta ut genom fönstret på folk som gick förbi. Jag tog det väldigt hårt när hon dog. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och saknar henne, min bebis.
 
Jag saknar otroligt mycket att ha hund och jag kan sitta vid datorn och gråta när jag ser filmer med hundar; t ex när man överraskar olika personer med valpar och man ser deras reaktioner. Jag vet att det aldrig skulle hända men skulle jag överraskas sådär med en hund så skulle jag antagligen gråta halvt ihjäl mig av lycka. För mig är en hund en familjemedlem och det känns som att något saknas här hemma när det inte finns någon i huset. Jag saknar faktiskt att gå promenader i ur och skur med min pälsiga bästa vän och jag saknar att ha någon som blir sådär löjligt överlycklig när man varit borta tio minuter och sedan kommer hem igen. Jag önskar att Timja kunde få uppleva hur det är att ha en vovve hemma precis som pojkarna fick när de var små. Jösses, om jag ändå bara kunde sätta ord på hur otroligt viktig "bara en hund" är för mig.
 
Det känns inte som att jag blir riktigt förstådd av andra i min närhet när jag försöker berätta om min saknad eller när jag hittar en vovve och ivrigt berättar om den. Istället för något positivt så möts jag ofta med allt det negativa som man någonsin kan komma på med att ha hund. Som om jag inte redan vet hur det är att ha hund, det är ju inte direkt gratis och dessutom är det ett liv man har ansvar för. Varför ska man alltid se alla problem och allt det negativa och inte kunna fokusera på allt de positiva? Jag har liksom gått från att ha djur runt mig hela tiden till att inte ha ett enda. Jag som älskar djur, gissa hur svårt detta är för mig och hur hårt det faktiskt tar på mig?

Jaja, nu har jag fått spy ur mig lite här. Det enda jag kan säga är att jag längtar otroligt mycket tills den dagen då jag får ha en vovve igen och jag hoppas verkligen inte att det dröjer allt för länge.
Ta hand om er, nu ska jag fixa mitt nyfärgade hår och försöka rycka upp mig lite.
2012.




mammabloggar.nu